Pjäsen är över, applådera!

 Pappa och Helena

 Pappa och en något äldre Helena

 Helena och hunden Nalle

 Helena

 Morfar Mamma Helena och Farmor Ingrid

 Mamma Moa Helena Mormor och Morfar

 Helena hösten 2010

Veckan har inneburit en resa genom ett inre landskap, med gnällande
gångjärn. En idiotstudie, kan man säga. Mindre kul. Och inihelvetes
lärorikt. Intervjuade mig själv. Kan väl inte påstå att jag gillade svaren.
Men vissa saker måste sägas.

Vet inte riktigt vad mer jag kan berätta? Om pappa kanske…

Jag har inte pratat med pappa, på ett bra tag … 6 år och 6 månader närmare bestämt.

Människan är bra underlig.

Hon är beredd att

Hoppa bungyjump
Resa till Indien
Köra motorcykel
Låna hundratusentals kronor till en utbildning som kanske inte leder till
anställning
Ställa sig framför massor av människor och läsa dikter, sjunga eller spela
teater
Gå ensam genom en storstad sent om kvällen
Sätta sig på en hästrygg
Äta korv från en torgförsäljare

och samtidigt vara så rädd för att

ringa det där samtalet
skriva det där brevet
går fram och säga
de där orden…

Tänk att man tycks hellre riskera livet eller några knäckta ben, än att hamna under klacken på den man älskar! Det tyder ju på att man har större respekt för den själsliga smärtan än den fysiska.

Hur ska jag börja? Först gick det helt åt helvete, på det följde en jobbig tid, sen flyttade jag, då kändes det lite bättre, en kort stund, sen gick allt åt helvete igen, och först framåt senhösten vände det och nu är det faktiskt fläckvis ganska bra!!

Kan bara säga; hoppas 2012 blir ett bättre år. Det ser ju lovande ut

Imorgon kanske jag åker till pappa! Good or bad?

Gott nytt år till alla som betyder något, och till de andra, hoppas ni får det 2012 ni förtjänar!

Följ min blogg med Bloglovin

Och plötsligt kunde jag fanimej inte komma ihåg någonting – men I’ll be damned om jag kan beskriva exakt vad som hände.

Och då väcks ju oundvikligen den obehagliga tanken:
tänk om jag berättar någonting? Eller tänk om jag inte berättar något ALLS?

Jag skulle ju kunna förklara en del saker.

Då kan du alltså ligga jävligt risigt till, utan att veta om det!
Det är lite som fågelinfluensan.

vi svenskar är numera ”bloggberoende”. Det går ut på att vi skapar oss ett behov av att gå in
och kolla vissa bloggar och kan på så vis ”ödsla” bort massor av vår tid (fritid eller arbetstid) till att blogga. Behovet skapar så småningom ett beroende. När jag hörde detta tänkte jag att det liknar ju samma beroende som vi skapar oss av att ha sms-kontakt med nära och särskilt kära. Om sms:en plötsligt upphör är det som att mista något viktigt och betydelsefullt i ens liv. Är det inte bra konstigt ändå att det har blivit så? Vi sitter tydligen hellre hemma och bloggar eller sms:ar till kända och/eller okända personer än att gå ut och träffas eller ringa och höra varandras röster. Jag är inte bättre själv utan har skapat mig ett Beroendeliknande förhållande till min mobil och de sms jag BRUKAR få. Om dessa upphör av någon anledning känns det som ett uppbrott av ett slags förhållande! Är det inte galet så säg? Jag tror inte heller att jag på något sätt är unik, utan de flesta har nog ett sorts förhållande till sina mobiler och bloggsidor. Det är därför jag menar att det snarare är oroväckande än beundransvärt. Däremot kanske din blogg är beundransvärd…