Haha! vs. Ha!

Stephen King sa en gång att hans böcker var ”litteraturens snabbmat”, ett självironiskt och inte särskilt sant omdöme som sedan tyvärr hängde sig kvar som en evig degradering av hans berättarkonst.

Hur som helst slog det mig nyss att det faktiskt finns en litterär stil som jag tycker påminner rätt mycket om en viss sorts snabbmat.

Aggressiv Cynisk Sarkasm är på många sätt som Kebabtallrik Med Pommes Frites:

Billigt och snabbproducerat med välkända smaker. När det inre tomrummet blivit för stort slukar man anrättningen nästan otuggad. Men strax efter att mättnaden infunnit sig sitter man där med en dålig smak i munnen, ett lätt illamående och en skamsen känsla av att än en gång ha fallit till föga för självdestruktiviteten när man egentligen behövde något med mer fibrer.
Men det är ju så enkelt.
Och det är alltid ett säkert kort att bjuda på, eftersom det trots sältan egentligen är så husmanskost att köttbullar verkar rock’n’roll. Och praktiskt nog kan man servera anrättningen med en ironisk blinkning, så att man kamouflerar både sin oförmåga till andra smaker än överkryddat och sin ängslighet att behöva inse och erkänna sin egen banalitet.

…vilket skulle bevisas. Var det gott?

Missförstå mig inte – nog är det gott med en kebabtallrik emellanåt.
Men saker som i en aspekt verkar lika, kan ge upplevelser med väsensskilda kvaliteter.

Som att lyckas med något tillsammans, gentemot att vinna över någon annan.
Att skratta med, gentemot att skratta åt.
En genuin hyllning, gentemot en elegant sågning.
Att naket blotta sin hudlöshet, gentemot att chockera som blottare.

Och därför kommer Henrik Schyffert och Filip & Fredrik alltid att ha publik,
medan Tage Danielsson och Eddie Izzard har en plats i hjärtat.

För när skratten har tystnat vet minsta barn att sarkasm är ilska med sminket på.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

men alltid ett men. Eller –

Och ibland tänker man att man kanske är en pusselbit i ett annat pussel, inte just det här.
Sedan tänker man att man kanske är en bit i ett mer ovanligt pussel, som det inte finns så många av.

Eller man kanske är en av de ovanligare bitarna i det där pusslet, inte en av de hundra blå som bildar himlen eller en av de hundra brungröna som bildar gräset, utan kanske en av dom som bildar den där geten som betar nere i högra hörnet.

Eller så kanske man är en av de där udda bitarna som är lite felsågad.
Och sedan tänker man att man kanske inte alls hör till det där pusslet alls.
Eller man kanske inte ens är en pusselbit utan bara något spill som råkade komma med.

Eller så tänker man att man kanske inte alls är en pusselbit, utan en helt egen bild.
Eller kanske är man ett eget pussel med en massa bitar.
Och det kanske är ett annat pussel, inte just det här.
Ett mer ovanligt pussel, som det inte finns så många av.

Och man undrar om alla bitarna finns med. Eller om de stämmer med motivet. Och om det motivet är ett mer ovanligt motiv, som det inte finns så många av, och att det kanske är därför bitarna inte passar.

Och om någon kan lägga pusslet, eller kommer att, eller vill, och

om det i så fall är en annan läggare. som det inte finns så många av. och

man fattar ingenting, och ingen fattar någonting, och
de säger att man inte behöver fatta, att man inte kan fatta,

och när man inte fattar någonting av det som inte går att fatta,
så säger de: Men du fattar ju ingenting!

men man kanske fattar något annat, inte just det här.

men det fattas en bit.

men

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Jag skulle väldigt gärna inte alls

Här är min impressionistiska beskrivning av världen och folket i den just nu:

ja nej ja nej ja nej ja nej ja nej

av på av på av på av på av

varm kall varm kall varm kall varm kall

hit dit hit dit hit dit hit dit hit dit

kom gå kom gå kom gå kom gå

Gah!
Och den stora tröttheten rullar in.
Nå, i morgon är en annan fredag.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Rätt fast fel

Det är intressant och lite komiskt hur saker ibland fungerar åt motsatt håll än man tror.

Man kan tänka att man inte blir kär i någon, för att man jämt blir besviken över att ingen man möter går upp mot ens före-detta.
När det i själva verket är så att man håller fast vid fantasibilden av sin före-detta FÖR ATT ingen ska verka tillräckligt bra, så att man har en bra ursäkt att inte prova igen, och därmed slipper blotta sig.

Och man kan skaffa sig en drömbild, en ”drömtjej” eller en ”drömkille” (eller ett drömhus, eller dröm-vadsomhelst). Och så kan man säga till sig själv att man inte tänker nöja sig med något mindre än den drömmen.

Och då är det så klokt och rättvist inrättat att man får precis det man önskat sig:
en dröm.

Och man kan tänka att man blir ledsen varje gång man tänker på just det där eller honom eller henne.
När man i själva verket tänker på det där eller honom eller henne FÖR ATT man är ledsen.
Och den tanken skapar mer sorg, som genererar ännu fler tankar på det där, och så vidare…

Så skapar man en fixering.
Och varför inte samtidigt sätta på den där sorliga låten! Och äta det där man alltid äter när man är ledsen! Och titta på de där fotona! Så att man verkligen får med alla sinnen i upplevelsen och riiiktigt förstärker ledsenheten to the extreeem!

Ibland är man sin egen illvilliga hypnotisör och pessimistkonsult.

Ready for some depp-talk? Klara – färdiga – slut!

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Roliga timmen

Idag har 45 olika personer varit inne och läst på bloggen.
FÖTTIFÄM PÄSSONER!

Det är jättekul, förstås, men jag frågar mig ju ändå…

… varför?

Jag menar å herre guds moder, den senaste tiden har här ju bara varit klagomål och något som inte ens är det utan bara, ja, babbel liksom, så vad är det som drar folk tillbaka? För det kan väl inte vara nya personer hela tiden?

Hur som haver, nu känner jag att jag måste erbjuda något vettigare är sura uppstötningar och tejidder.
Först hade jag tänkt skriva en historia, en följetong att uppdatera då och då, ungefär som Charles Dickens fast sämre och i cyberspace men utan föräldralösa ungar. Men jag har tappat all min fantasi, kanske samtidigt som jag tappade cykelnyckeln vid Haväng, och till skillnad från cykellåset går kreativiteten inte att såga upp med vinkelslip.

Så det får bli frågesport istället!

Alltså och således: vilka låtar är det som jag har översatt här? Några svåra, kanske, några mindre svåra. Kanske.

1. Åh älskling. Hur skulle jag kunna veta att något inte stod rätt till? Älskling älskling, jag skulle inte ha låtit dig gå. Och nu… är du utom synhåll. Visa mig hur du vill att det ska vara!

2. Ställ dig upp – du behöver inte vara rädd. Ner! Kärleken är som en orkan! Gatupojke; nej – jag kunde aldrig tämjas… Det kan du skriva upp!

3. Åh livet är större, större än du – och du är inte jag. Vad jag kan sträcka mig till; avståndet i din blick… Åh nej – jag har sagt för mycket!

4. Jag kan inte lysa upp mer av ditt mörker. Alla mina bilder verkar blekna till svart och vitt. Jag tröttnar, och tiden står still framför mig – frusen här, på mitt livs stege.

5. (fri tolkning) Jag sliter dygnet runt för att betala mina räkningar, och ändå verkar det aldrig bli ett öre över till mig själv. Inte kul!

…ooooch åt andra hållet också! (Inte nödvändigtvis inledningen på låten.)

6. It must be a certain type of carribean music. No season like this without that special type of tunes.

7. Well, don’t expect the warmer days to arrive unless somebody gets them going and make things a tad more… july-ish.

8. Yo, free oldie wid da high hills!  

9. As I was going through the newspaper yesterday – a day quite similar to many others – I came to ponder all the dreams one has had, which one by one have ceased to be.

10. I’d like to contribute with a merry tune about a cock.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Dra åt helvete, jag är inte arg! :-) :-( :-)

Något av det obehagligaste och fulaste jag vet är passiv-aggressivt beteende.
Man möter någon som på olika sätt utstrålar kyla, avståndstagande, slutenhet etc. men när man påtalar det får man bara ett ”vadå, det är inget fel!”, fast alla sinnen säger att något är jävligt fel.

Numera brukar jag lyssna på min intuition i sådana sammanhang. Våra sinnen tar varje sekund emot miljoner gånger fler intryck/informationsbitar än vad vårt medvetande observerar. Det är det som gör att vi ”känner av stämningar” och ”känner på oss saker”: den sammanlagda informationen.

Det är en sak när någon säger ”Jag är inte arg!” med riktigt arg röst och sur min.
Men det är något helt annat när någon låtsas helt nollställd, eller kanske rentav ler mot en och tilltalar en artigt, fast man hela tiden känner att något inte är som det ska, att något är annorlunda och spänt.
Som när någon i diskussioner sitter och säger mer eller mindre subtila elakheter och uppenbarligen gör allt för att punktera inte bara det man säger utan också den man är,
men hela tiden talar med mjuk röst,
och sitter med ett litet leende,
som inte når ögonen.

Eller när någon helt enkelt bara undanhåller all värme, och det är uppenbart att det är en bestraffning.
Blir du förbannad, tappar humöret och höjer rösten, blir de ännu mjukare. Det är en del av teatern: det ska framstå som om det är volymen och inte innehållet som är det väsentliga. I den passiv-aggressives värld är det okej att säga och göra nästan vad som helst – bara man gör det med mjuk röst och i lågt tonläge.

Men energi kan inte förstöras, bara omvandlas, och den uppdämda ilskan som den passiv-aggressive bär på måste komma ut någonstans. Eftersom den varken får erkännas eller synas på ytan, visar den sig i beteendet. Och beteendet hos en aggressionshämmad, konflikträdd person som bär på ilska brukar kännetecknas av flykt, kyla och offermentalitet. Martyren diskuterar inte konflikten med sin motpart – martyren diskuterar sin motpart med sina bundsförvanter. 

Det har hänt mig ett par gånger i livet att personer jag trott mig ha kommit nära, i samband med någon konflikt plötsligt har visat en sida jag aldrig sett, och som jag inte kunde föreställa mig att personen hade – eller åtminstone inte visa mot mig. Det är som om den person man kände på något märkligt sätt har bytts ut mot en robot, som liknar ens vän men som beter sig som… någon annan.

Förutom att det är förbannat obehagligt med ett leende och en mjuk röst i kombination med ett i övrigt kyligt och undvikande beteende, så är det förbannat fegt.
Det passiv-aggressiva beteendet är en flykt, på samma gång som det är en bestraffning. Den passiv-aggressiva personen låtsas som om konflikten inte existerar, och håller den därigenom levande genom att omöjliggöra för någon att ta tag i den. ”Vadå, konflikt? Jag förstår inte vad du pratar om!” Och sedan utfrysning.
Den passiv-aggressiva personen straffar den andra parten i konflikten genom att vägra lösning. Och man ska inte bli förvånad om man, efter att äntligen ha fått till stånd ett samtal som verkar sluta med försoning, upptäcker att den passiv-aggressiva personen ändå fortsätter med beteendet. Först då inser man att personen ifråga inte var intresserad av att lösa konflikten; eventuella erkännanden av den egna andelen av skuldbördan var bara en läpparnas bekännelse. Målet var helt enkelt att få slut på samtalet.

Min erfarenhet är att passiv-aggressiva personer bara är beredda att ta tag i en konflikt i två lägen:
a) Om det är nödvändigt för att få något personen vill ha. Det kan vara den andre personens gillande i sammanhang som kärleksrelation, karriär, social status etc., eller något rent materiellt/praktiskt.
b) Om det inte finns andra personer att ty sig till istället. Om den passiv-aggressiva personen har gott om vänner, en annan partner på lut, ett nytt jobb på gång etc. kommer han/hon i första hand att fly dit och lämna konflikten olöst .

Bråk och konflikter är väl aldrig särskilt trevliga. Men de är en skrattmatch jämfört med den utdragna spända kyla som blir resultatet när någon man trott sig ha kommit nära plötsligt behandlar en som om man knappt kände varann – och samtidigt låtsas som om inget har hänt.

Jag tror att den obehagligaste känslan i situationen är att man trots alla ord tydligen var så lite värd att någon hellre slänger en på sophögen än försöker reda ut vad som hänt, eller att man blev fullständigt ointressant i samma ögonblick som något annat dök upp.

Det är förstås fel tolkning. Det handlar om grundrädda personer med bristande kontakt inåt, och en inte sällan avsevärd egoism. 

Men när kärleken plötsligt visar sig vara kraftigt villkorad och övergår i obrytbar iskyla, undrar man vem det egentligen var man kände. Någon nära är plötsligt en främling. Och det svåraste arbetet är att acceptera insikten att detta faktiskt är den man kände, men utan sin mask.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

En fredag lik en grå korridor någonstans i en kommunal byggnad

Näst sista helgen i månaden måste vara den tråkigaste delen av varje månad.

Jag försökte sova så länge som möjligt. Sedan läser jag tills jag lessnar, spelar lite Monopol, plockar undan lite, donar med ditt och datt. Dagen är ett enda stort deja vu.
Sedan kommer jag inte på något mer att göra, och mer än halva dagen är kvar. Ingen verkar vilja göra något, inte med mig i alla fall, om man ska tro den stendöda telefonen. Jag planerar in att åka till sjukgymnastiken och träna senare. Ingen större lust, men något ska ju tiden fyllas med. Jag tänker, för femtiotolfte gången, att det är en slående diskrepans mellan antalet påståenden om vilket kap jag är och den i praktiken totala frånvaron av kapare. Funderar på om man kanske skulle gå och lägga sig redan vid 19, för att få slut på den här tråkjävla helgen så fort som möjligt.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Learning by doing (Something stupid)

Här är ett tips på upplevelsebaserat lärande i vardagen:

Om ni fysik- och mattelärare vill ge era elever en direkt, sinnesstimulerande och känslomässig förståelse för hur mycket fem deciliter faktiskt är – prova att välta ut en skål med precis den mängden tjock potatis- och linssoppa över köksbord, köksgolv, byxor och element.

Tips: också kul som partytrick!

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

The Last Whine

När det gäller förhållanden tror jag såhär:

Det finns några olika ”kärl” vars sammanlagda innehåll bestämmer huruvida man känner sig nöjd med tillvaron:

* En meningsfull sysselsättning
* Ett socialt liv med vänner
* Stimulerande fritidsaktiviteter
* Ett eget skapande
* En kärleksrelation

För att man i längden ska känna sig tillfreds med sin livssituation, behöver alla dessa ”kärl” regelbundet fyllas på. Man kan försumma något eller några av dem under en tid, men förr eller senare behöver de ses över och tas om hand. Det verkar nämligen finnas en lägsta sammanlagd nivå.
Att man har ett tråkigt jobb kan tillfälligt kompenseras av en massa roliga fritidsaktiviteter. Avsaknaden av en kärleksrelation kan tidvis vägas upp av goda vänner och en stimulerande sysselsättning.
Men tomma kärl gör sig hela tiden påminda, och om dessa andra kompenserande kärl på något sätt minskar eller hamnar i träda, blir helheten plötsligt smärtsamt bristfällig.

Vad många verkar göra när de går in i en kärleksrelation, är att försumma ett eller flera av de andra kärlen. De umgås inte med vännerna så ofta; det börjar med bekvämligheten i att stanna hemma på fredagkvällen istället, eller att vänta tills vännerna ringer. Det fortsätter med att de successivt slutar med sina tidigare aktiviteter, eller i varje fall slutar att prova på något nytt.
Processen går långsamt och smygande. Och så en dag – hoppsan, hur gick det till?!? – känns det liksom lite tråkigt i livet. Mest som vardag, liksom. 

Och hoppla igen – plötsligt dyker det upp en annan person, en annan man/kvinna, som är sååå spännande, och med nya honom/henne känner jag mig plötsligt så levande, och med nya honom/henne känner jag att jag kan skriva och måla och sjunga och allt är möjligt och jag vet inte vad, vi skulle kunna flyga till månen eller flytta till Västerås!!!

Och så blir slutsatsen att det är förhållandet det är fel på – som om förhållandet var en sak som gått sönder, som en bil som gått för många mil, du vet, inte mycket att göra åt, sånt händer bara, det får man räkna med.
För när jag byter förhållande känns ju allt så himla bra, så då måste det ju vara där felet låg!

För visst måste det vara där felet låg?

Eller… kan det möjligen ha något att göra med att man…

…slutat vara med sina kompisar… slutat skapa… slutat göra nya saker…

När folk ”krisar” i sina förhållanden – och anledningen är att det känns grått och livlöst – brukar klichérådet vara att de ska göra mer saker tillsammans.
Men om nu grundorsaken till problemet är just att man gjort allt tillsammans, eller i alla fall inte gjort särskilt mycket med andra, eller kanske inte ens gjort särskilt mycket överhuvudtaget,
då kanske det bästa rådet snarare skulle vara ”Gör saker var för sig!”.

Men hur många par verkar inte skräckslagna inför tanken på att t.ex. semestra på varsitt håll, om så bara för en vecka?
(Och i hur många par går inte den ena eller båda av parterna omkring och bär på en hemlig, förbjuden längtan efter just detta.)


Nåmeniallafall.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Blogging. Just blogging. In the rain.

En ”dag med äsch” skulle Thomas Tidholm ha kallat denna söndag.

Jag lyfter upp boken och översköljs av trötthet. Telefonen är tyst, tvätten otvättad, allt känns oöverstigligt.
Ingen på tråden, inget på gång, och allt som erbjuds är inte ens i närheten av vad jag söker.
Känner mig mest som en pusselbit i fel kartong
en katt bland hermeliner, an Englishman in New York
en halvfinsk i uumää, Mirmen the Dateless Wonder
det okapade kapet, tröjan någon annan skulle passa i,
 och är du trött på det här tjatet så är det fanimej inget mot vad jag är

(och jodå jag vet jag vet jag vet att att det finns dom som kanske men kunde det inte som omväxling få vara någon som jag själv skulle och om det nu är så många som dom säger som borde så varför är det då ingen av dom som
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA)

men jodå.
Även detta skall passera.

Men trött på att vänta, och på väntan i sig,
och på tanken att man kanske väntar förgäves,
och på att inte kunna sluta vänta.
Och ovanpå detta: känslan av att inte ha någon möjlighet att påverka det.

Hur länge kan man hävda att något ”blir bättre sen”?
Vad betyder egentligen ”till slut, när du minst anar det”? Om ytterligare fem år? Tio? I nästa liv?

Efter den senaste tiden: det är så sant som det är sagt, i detta fall av Robban Broberg.

”Alla springer omkring
å söker var å en
att fånga det som vi kallar
den stora kärleken

Så Kalle kutar efter Ulla
som följer efter Stig
som e på jakt efter Stina
som springer efter mig.”

Men något ömsesidigt verkar bara ske maximalt en gång var femte år eller så – och min egen planet verkar för närvarande vara långt ut i omloppsbanan. Och under tiden springer Stig efter Stina som springer efter mig, medan jag springer efter…

…tja, ingen alls faktiskt.

Flera Nästan, Nja, Nej och NEJ!!!,
men ytterst sällan Ja! – och då aldrig Detsamma.

Film. Sova. Fan.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Inför ”Nytt inlägg”

Inte så att jag inte har något att säga. Jag har bara inte haft någon lust att göra det.

Men delvis är det nog så att jag varit lite trött på envägskommunikationen. Varje dag är det mellan 30 och 80 personer som går in på min blogg, men bara en bråkdel kommenterar något – och de som gör det är nästan samtliga anonyma.
Jodå, det är jättekul att folk vill läsa mina mer eller mindre sorterade babblerier. Och jag kan förstå att en del inte vill skylta med sig själva på samma textexhibitionistiska sätt som jag.

(Snyggt ord va? Textexhibitionistisk. Hur många gånger fick du läsa om det? Och kan du säga det högt ens en gång i rad?)

Men samtidigt… Ibland, särskilt när jag tillåter mig att bli någonstans i gränslandet mellan personlig och privat –

(nej, jag skriver fortfarande inget som jag inte har tillräcklig distans till för att kunna dela det med världen. När mina läsare tänker: oj vad utlämnande! så reagerar de utifrån sin egen rädsla att visa sig.)

– så vore det kul att få någon sorts respons, och även en hint om vilka det är som faktiskt läser det här. Annars känns det som att stå på en scen inför en maskerad publik. Eller som att skicka ut en hel bunt med julkort och bara få ett tillbaka och det är från mamma.

Men jaja jojo.
För alla er anonyma som av någon anledning söker er tillbaka till denna bisarra mix av filosofiska funderingar, privatgnäll och låtsasord –

– hav förtröstan. Nya verbala utbrott är på väg.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Kom ihåg

Om ens reaktion är mycket starkare än vad som är rimligt för situationen,

är det oftast gamla saker som spökar.

Om man inte ens kan lyssna på kritik,

anar man att den är berättigad.

Bara det som är bräckligt behöver skyddas.
Bara det som är svagt behöver försvaras.
Bara det som är osäkert måste rättfärdigas.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Don’t Be Sad – (Official Video) – Brian Mackey

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Pucko

Om man har som jobb, försörjning, uppdrag, förtroende,

att tillverka en kastrull –


– hur i h-e kan man då komma på idén att göra handtaget på locket i ett material som leder värme alldeles utmärkt,

så att man bränner sig så fort man ska lyfta på locket???


Ungefär som att tillverka en brödrost av papper.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Vu

Deja vu: känslan av att ha upplevt en viss händelse tidigare.

Det finns en annan sorts ”vu” också:

Jamais vu, ungefär ”aldrig sett”: känslan av att en egentligen bekant situation eller person är helt okänd.


Det är en underlig och lätt overklig känsla när någon man tror man känner
plötsligt beter sig helt främmande.

En sorts känslomässigt och socialt goddag yxskaft.

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar